Något förvirrade
anländer vi till byn Gimmeldingen efter nästan fyra timmars bilresa från
Champagne. Den senaste timmen har vi kört genom mjuka skogklädda kullar som
skiftar i olika nyanser av grönt. För svenska ögon, fortfarande vana vid brunt
gräs och kala trädkronor är det här ett mirakel. Aprilsolen i Pfalz värmer som
bästa svenska försommar även under tidig kväll.

Vi anländer till Gasthof Mugler som
också (typiskt nog) odlar och säljer sitt eget vin. Var och varannat hus i byn
har ordet “Weingut” på fasaden vilket indikerar både odling och
försäljning.

Vi kliver ur
bilen och rakt in på en vinprovning. Det tar en stund innan vi förstår att
kvinnan med det röda håret och lärarinneglasögonen är vinmakaren, Sabine Ohler från Weingut
Johann F. Ohler

Min kunskap om
Riesling är begränsad och något färgad av upplevelser i ungdomsåren. Namn som
“Moselblümchen”, Schwarze Katz eller – om man ville lyxa till det –
“Köningsmosel” och “Blaue Nonne” finns fortfrande kvar i
minnet, även om jag långt senare har druckit Riesling som är långt ifrån de nyss
nämnda och vet att det kan vara ett fantastiskt vin.

Jag får ett vin i
glaset som jag senare förstår är en av de två typiska smakriktningarna i Pfalz.
En tydlig och för mig ovan doft av tropiska frukter, mycket aromatisk. Följs av
en frisk smak med lite sötma på tungspetsen och en bra syra i resten av munnen.
Även om jag har tänkt att spotta, slinker en del av vinet rätt ner utan att jag
kan hejda det. Så där som riktigt gott vin gör. Vi har just smakat Sabines
billigaste vin. Lite senare på kvällen får jag lära mig att man som vinmakare
gör sitt instegsvin, ofta kallat “Liter-Riesling”, med väldigt hög
kvalitet. Annars köper inte de kräsna tyska kunderna de dyrare vinerna. Helt
fantastiskt att man kan köpa en liter vin för 5.50 Euro med den smaken.

Vi hinner prova
ett par viner till, även röda och rosé och får vara med om en fängslande,
tvåspråkig diskussion mellan den obändige vinentusiasten Magnus
Reuterdahl
som är i vårt sällskap och chefen för den lokala turistbyrån
uppvuxen i Italien, som med kraft (och på klingande tyska) hävdar att druvan
Pinot Noir absolut inte skall odlas i Italienska Piemonte. Magnus hävdar
motsatsen på engelska. Båda tycks förstå varann utan att någonsin ändra
ståndpunkt.

Diskussionen drar
ut på tiden och vi går raka vägen till Restaurant Spinne där vi ska äta middag
och där nästa vinmakare, Steffi Weegmüler, ansluter med ett gäng flaskor under armen.

Tidigare under
resan har jag ätit “Tête de Veau” i Frankrike, vilket är exakt vad
det låter som: Valda delar av ett kalvhuvud. Enligt den kraftigt snuvige
hovmästaren en “fransk specialitet som han ville avråda från om man inte
var fransman”. Sådana uttalanden sporrar mig utöver den vanliga
nyfikenheten på lokal och rustik mat.

Den här kvällen i
Pfalz serverades en annan specialitet – Saumagen – också det ganska exakt vad
det låter som. Skillnaden var att rätten presenterades med stolthet. Just det
här receptet på restaurang …. hade renderat kocken en silvermedalj i en
regional tävling där tävlingsmomentet var just “Saumagen”. Rätten
serverades med surkål och potatismos. Fantastiskt, även om knödlar bättre hade
kompletterat upplevelsen för en centraleuropé.

Foto: Anne Naumanen

Tyvärr missade jag att själv ta en bild på själva rätten i rena
extasen. Men vi fick en bild av medresenären Anne.

Självklart
serverades vin, självklart serverades Riesling, självklart fantastiskt gott.
Den här gången i ett lite högre prisläge, men fortfarande under hundralappen
för en flaska. Steffi Weegmüller var med oss hela kvällen och fick till slut nästan
värja sig när vissa sa att detta var det “bästa viner de smakat”. Om
hon inte varit en artig kvinna hade hon nog parafraserat BTO:s gamla dänga
“B-b-b-baby you aint seen nothing yet” vilket skulle varit absolut
sant. Men visst var det så att kvällen, umgänget med vinmakarna och de goda vinerna
som nog överträffade allas förväntningar gjorde oss alla rejält entusiastiska.